Kom så spelar vi! Vi skippar Facebook och interagerar på nya sätt. Utmana mig på wordfeud! Sök upp mitt alias: ritarded. Det är jag det.

Ses där!

This little guy is not afraid of loneliness or to be separated from others as long as group membership means to sacrifice who you truly are. He doesn’t care about the right colours, he goes his own way. If he wasn’t a little fly of some kind, I would say he’s a Real Man, and more should have the courage to be like him!

Against all odds, or so. A rat, a rabbit, a bird, a wolf and a pig…

Det är inte helt självklart att ålder är den avgörande faktorn vad gäller hierarkin här hemma.

Vår väggklocka stannade igår eftermiddag, på 17:50. Ingenting speciellt med det om man inte har något viktigt att passa och i vårt fall var det att ta ut tvätten ur torkrummet… Så fick då vår kära bostadsrättsförening äntligen en arg lapp på anslagstavlan. Som vi har väntat! Vår förening är nämligen den mest genomtrevliga förening man kan vara med i, lite skit skadar alltså inte.

Men, jag är inget fan av arga lappar på offentliga platser. Ser hellre att man plingar på dörr eller lämnar lappen i brevlådan eller så, om man nu vet vem man irriterar sig på. Och i ärlighetens namn så mötte vi lappskrivaren i källaren och bad om ursäkt på plats. Och efter det sätter hon alltså upp den här lappen. Den arga tanten. Föreningens enda arga tant? Kanske. Men varför måste alla i huset se vilket svin man är som inte passar tiden?

Får ju magont.

Jag önskar mig matkuponger. Inte till mig själv. Läs det här så förstås ni.

Tanken på att det finns familjer som inte har råd med mat gör mig så ledsen! Verkligen så ledsen att det på riktigt gör ont i bröstet. Och jag vet att jag inte är på många mil i närheten av vad dessa familjefäder och mödrar känner just nu. Mitt i julruschen dessutom. Inga paket till mig i år. I år ska vi inte bara tänka på människor som behöver hjälp, i år ska vi hjälpa andra människor som behöver hjälp. Hör ni det! Och vi behöver inte ens se längre än till Drottninggatan. Förstår ni? Det finns barn i Sverige som är fattiga. Också.

Och när julen är över finns de kvar. Det måste finnas något vi kan göra då med. Vi måste komma på någonting att göra även då.

Love them

I do not know what it is with me and birds, they are so fun to illustrate. Probably partly becouse they can be so expressive? This is a selection of my most vanity poultry…

(But have a look at the green bird down to the left, does anyone know the English name of it? I don’t think it’s ”Great tit” that Google sugests… or is it??)

"Pigeon", "Bullfinch", "---", "Siskin"

My vanity

Hamnar ju där förr eller senare. Framför spegeln. Skäms på mig. Men jag vill gå lite mer på djupet och då måste man ju bjuda på ytlighet. Här kommer alltså en film om livets mest bisarra tidsfördriv. Hårångest som tangerar håronani. Långt? Kort? Lugg? Inte lugg? Mittbena? Sidbena? Bakåt? Uppåt? Nedåt? Platt? Fluffigt? Utsläppt? Uppsatt?

Till krackiga toner av Linnros, skyller på formatet. Varsågoda. Här är min fåfänga:

När jag ser mig omkring här hemma får jag blandade känslor. Det känns som kaos blandat med äventyr, kärlek blandat med frustration, leksaker blandat med skisser. Vi ska renovera efter jul. Men vi ska ta lite i taget har vi sagt. Därför är halva vardagsrummet nu fyllt av saker som ska flyttas från gammal bokhylla till ny, rensas och skänkas till Myrorna/Statsmissionen, slängas, gömmas undan på vinden. Vinden ska också rensas. Mycket saker på liten yta och det kliar på hela mig. En sorts psykisk klåda inifrån och ut.

Men så slår tanken mig, oftast när det är som kallast ute, eller om det regnar, för smattret liksom knackar envist med pekfingret på hjässan. Fy fan vad vi har det bra ändå. För vi har tak över huvudet. För vi äger en bostad. För att vi kan gå till köket och brygga kaffe, doppa pepparkaka och tillaga exotiska kycklingrecept. Vi kan dra med fingret längs kokboksraderna och slicka oss belåtet om läpparna när vi valt ut vår middag. Vi kan stoppa på oss plånkan och dra vårt Visa och släpa hem våra kassar. Vi klagar lite över att knogarna fryser, vi har ju ingen bil utan cyklar eller går fram och tillbaka alla 200 metrarna till Willys. Kinderna är kalla också, så skönt det ska bli att komma hem!

Inte en enda gång längs den sträckan ägnar jag de hemlösa en tanke. Istället gluttar jag ner i ena kassen och funderar på om jag ska riva ner lite färsk ingefära också? Kanske blanda ruccolasalladen med päron, det blir ju så saftigt och gott? Så liten är jag i mitt stillastående sinne. Och så liten är dom flesta i sitt stillastående sinne.

Men sådan vill jag inte vara. Jag har ingen lust att se ner på människor som lider här hemma i Sverige, få tankar som att de har sig själva att skylla osv. Vad är det för fasoner? Skäms mig, skäms Sverige.

Men vad kan man göra? Jag har inte en massa pengar och skäms på er som har det och inte gör någonting, snåla patrask. Inte heller äger jag något hus där jag kan erbjuda sovplats även om jag skulle önska att jag kunde erbjuda det. Jag vete fan. Det är svårt hur man än vrider och vänder på det. Kan jag gå in på ett fik och köpa kaffekuponger? Dela ut kaffekuponger så att dom kan gå in och dricka varmt? Kan jag baka bullar? Kan jag fråga vad dom behöver och sen försöka fixa det i möjligaste mån? Eller förnedrar jag någon då? Kan man bli mer förnedrad?

En gång såg jag en person gå in och köpa en BigMac och ge till en hemlös, varpå den hemlösa tog riktigt illa vid sig och sa; ge mig pengar istället så kan jag gå in och köpa min egen BigMac!

Jag vill inte göra någon arg. Jag vill inte heller ge någon pengar. Pengar kan ju gå till sprit och droger, det är det sista jag vill. En liten människa är jag. Som inte vet i vilken ände man börjar. Är det därför ingen börjar?

En liten sökning så hittar man Statsmissionens hemsida och länkar. Jag blir tårögd och varmt blossande när jag läser att Klaragården är i stort behov av varma filtar i vinterkylan. Har så svårt att riktigt begripa att det finns människor i Sverige idag som är i stort behov av varma filtar. Förstår ni det? Masch pannkaka iväg med sig till Klaragården med era varmaste filtar! 

När jag ser mig omkring hemma igen ser jag ett överflöd av saker vi inte behöver. Även om många säkert skulle säga att vi inte har tillräckligt. Att platt-TV:n inte är tillräckligt stor och att vi kanske skulle ta och investera i infravärme till balkongen?

Det var någon som sa till mig en gång att man bara är självisk om man vill ge och göra andra lyckliga. Det är nog det dummaste jag har hört någonsin i hela mitt liv. Jag blir ju inte precis osjälvisk av att enbart göra saker för mig själv.

Vad gör ni andra? Fnyser ni åt dom? Ignorerar ni? Plockar ni fram ett mynt? Sätter ni er ner och byter några ord? Är ni goda människor? Hur är goda människor?

Vi pratade om det igår kväll, när datorerna var stängda och TV:n var svart, när stearinet bildade valkar, fönstren knastrade och vinden gnisslade balkongen. Det är så skönt att vara offline.

Tänk om alla plötsligt stod utan internet? Ja, för det går ju inte att vara den enda när alla andra finns där ute. Man kan inte vara den enda att stänga av, inte sant? Inte utan att hamna utanför allt och det vill man ju inte. Man vill vara med, bara inte där utan här. Man vill ringa varandra, skriva brev med papper och penna och suddgummi. Inte Ctrl Z. Inget mer Ctrl Z.

Man vill möta blickar i tunnelbanan och på gatan och på biblioteket över en ogenerad bokrygg. Ja, en riktig, gjord av papper och boklim gärna. Med tilltalande omslag att fingra på. Jag vill ta mig friheten att vika flikar innan jag somnar.

Old and bitter?

Vi vill bli analoga igen. Är det för att vi är 30+? Vi funderade över det där igår. Vad det kunde bero på. Vad skulle hända om allt stängdes av? Rullbanden på centralen skulle stanna, datafläktar tystna, ögon blinka normalt, hjärnor hinna ikapp, kroppar sträcka på sig, blickar mötas, vi skulle börja le åt varandra inte åt varandras statusrader på FB…

Det är som att vi pratar med varandra rygg mot rygg.

Jag vill bli analog igen. Vill ingen annan det? Trivs alla i ruschen? Vill alla springa?

Vi har infört två datadagar i veckan för tioåringen, med det har vi alltså tagit bort fem av veckans sju. Och vet ni vad, hon tycker om det. Hon valde dagar själv, hon valde att ha tråkigt ibland, tvingas hitta på annat, sådant som små barns hjärnor bör sysselsättas med.

Vuxna hjärnor också kanske?

Stripes on your clothes can make you look either skinny or fat.

I like it horizontal.

Nothing can be compared to the original of course. The book ”Solägget” (”The sun egg”) by Elsa Beskow is the one and only. But I love this book and had to do a little remake…

Silent but thinking. Silent but listening. Silent but smart. This was an illustration I made for a magazine about dyscalculia (like dyslexia but with numbers instead of letters and words). I believe that every single person have their own fantastic brain, their own iQ, EQ, cleverness, speciality. It is up to people around us to pay attention to our qualities and make us believe in them. Not only as parents, brothers and sisters, relatives, friends and teachers, but also as human beings. We do all have qualities. And we loose nothing by being generous with compliments to fellows. It’s a win win situation. Nobody should feel worthless. But we all do sometimes, right?

Jag saknar den tecknade serien Linus på linjen. När man är barn är, vill jag mena, själva livet Linus på linjen. Eller åtminstone är det så det ska vara. Problemen ska inte vara större än en grop i gatan och råkar man ramla ner i den, kommer snart en stor hand och drar upp en igen. Man ska gå där med bestämda steg fulla av självförtroende och kommer det en älg ska man skratta den i ansiktet och kanske dra den i hornen en smula för att se vad som händer. Klappa fint på nosen. Sen springa, vifta och peka och så kommer stora handen och bygger ett staket emellan. Så kan man stanna och andas ut och vända om. Stå på andra sidan staketet och göra pruttljud. Precis så ska livet vara och faran ska aldrig vara närmare än ett staket emellan.

1. Okej. Ni vet på resekontoren? Där det sitter analoga klockor på väggen som visar tiden i olika länder och städer? Men hur vet man om de visar dag eller natt? Varför kan ingen uppfinna en analog klocka som visar solljuset/månljuset? Varsågod den uppfinnar-Jocke som har tid och pengar. Jag skulle i alla fall köpa den klockan bums. Det finns ju analoga väckarklockor som väcker oss med succesivt graderat solljus, vi är på god väg vill jag mena, om ändock en omväg inte sant? Tänk er den klocka som sitter på väggen med urtavla som lampa, behagligt orangeröd när solen går upp, vit på dagen, turkos på kvällen, röd och sedan mörkblå, svart och så stjärnor… Kanske kunde man ställa in tiden för övergången till natt själv och för en superklocka till barnkammaren man får då! Sätt fart nu, ingenjörer! Jag vill mena att detta är en succé!

2. Vikarie-kalendern! Vem tycker inte att det är svårt att hitta den perfekt utformade kalendern? Då pratar jag om både de Androida och analoga. Jag använder mig av mobilen, men saknar funktioner, textutrymme, diverse inställningar som krånglar till det i onödan osv. Trivs egentligen mer med att använda en vanlig hederlig väggkalender eller fickkalender, gärna en smidig filofax. Oh. Nittiotal det där kändes helt plötsligt…

Hur som helst. Jag vill utforma den perfekta kalendern. Det får bli nästa projekt. Jag ska bannemej göra det.

Bäst bäst bäst bäst

Hör ibland, oftast i varmaste syftet, orden ”Det spelar ingen roll om du vinner, bara du gör ditt bästa”. Måste man verkligen göra sitt bästa alltid? Svar nähä då. Men fasligt länge det tar innan man inser det. Man måste inte vara varken bra eller bäst och man måste inte ens göra sitt bästa. Prestera prestera prestera. Hur kul är det att ständigt försöka göra sitt bästa och aldrig vara bäst? Tacka vet jag lögnen ”jag gjorde inte mitt bästa faktiskt…” i sådana lägen. Och visst, härligt när man är bäst, men ärligt talat, man njuter ju allra mest av att vara bäst när man inte ens har gjort sitt bästa. Det är då man är i sitt rätta klimat. Det är då man vet vad man kanske skulle ta och hålla på mer med. Men man behöver aldrig vara bäst och man behöver aldrig göra sitt bästa. Inte ens när det gäller saker man kanske är bäst på. Man försöker liksom alltid ändå.

Framtidstankar here we go!

1. Jamen alltså, varför finns inte en variant av T9 på datorn? Känns inte det vanliga tangentbordet lite antikt i sin funktion?

2. När försvinner TV:n? Den borde vara long gone vid det här laget. Vem pallar reklamavbrotten liksom? För alla har fattat att man skippar reklaminslagen första trekvarten för att ge människan en chans att komma in i filmen, och sedan brassar man på med reklam var femte minut resterande timme. Jojomen. Det är därför vi kollar via datorn istället. Men när kommer alla börja göra det? NÄR FÖRSVINNER TV-HELVETET?

2b. Och när ska människan (någon av de 7 miljarderna) uppfinna den där apparaten som är TV/Dator//telefon/kamera/iPad (Paddan, vilken fluga, jomen det ÄR det, som miniDisc, vem kommer ens ihåg minidiscen) i ett?

Har ni tänkt på det där med att socialisera med näsan i telefonen? Senast när jag satt på Tennstopet och åt strömming och sällskapet framför, ett gäng myskdoftande kvinnor i mammas ålder, drog fram sina iPhones och började jämföra ringsignaler. Jag tänkte att måtte jag inte bli sån. Sedan förstås varje dag i tunnelbanan. Förut pratade man med varandra, ni vet. Hur blir det sen? Vill gärna framtidsspekulera en annan gång. Nu ska jag släpa med mig min MovieStar-Planet-tioåring till Palatset och göra höstlov.

Tips på några att följa på Twitter, om man nu envisas. Mark L, han har faktiskt saker att säga. Det jag läste senast var något i stil med (”nu är vi 7 miljarder invånare på jorden och fortfarande kan ingen förklara varför svenskarna älskar Kalles Kaviar.”). Det är humor. Uggla, ett underhållande ordbajseri, särskilt på kvällskvisten. Uggla som dessutom har orden ”Jag twittrar, alltså lever jag” i sin profilbeskrivning. Snodde det och modifierade. Virtanen, en annan med stundtals substans.

Kommer hela tiden på mig själv med att pilla in himlen mellan träden. I alla sammanhang. Egentligen i hela livet som sådant. Det är ett jävla inpillande här och där egentligen, ett duttade utan dess like. Ett lapptäcke är vad det är. Bitar som inte passar ihop. Syr som en gnu, härsan och tvärsan, korsstygn och raksömm. Fodret är ojämnt och jag fryser.

Barn gör inte som vi säger utan som vi gör. Det säger vi ju hela tiden till varandra och så nickar vi och blinkar och vet vad vi pratar om utan att riktigt veta. Ja, för det är bara att lägga ner det där med uppfostran. Jag har kommit fram till det nu, så här efter att ha varit mamma i snart elva år. Det är ju snabbtänkt. Och inte ens nu gör jag som jag säger för jag uppfostrar och uppfostrar mest hela tiden. Tjänar ingenting på det. Gört ändå.

Jag ryter och fräser när jag borde gulligulla och locka skratt och bara göra livet enkelt och lustfyllt för den stora. Precis som jag gör med den lilla som snart blir två. Men den lilla är ju bebis, vad kan man väl kräva av en sån? Och den stora är så smart, hon måste väl få utmaningar att övervinna?

Jag känner mig som en orättvis förälder. En som bara gör fel fel fel hela tiden och det vill jag gärna skylla på någonting annat om det går. Vad skulle en psykolog säga till mig egentligen? Att jag ju gör mitt bästa? Jojovisst, klart att jag gör, men om det inte räcker?

Kan man få skylla på trettioårskris eller liknande? Kan man få skylla på att den stora kanske närmar sig puberteten? Eller ska man bara lägga sig ner och andas ett par gånger. Ta ett glas rötjut där på mattan och skratta åt sig själv? Jag behöver inget rötjut för det visserligen.

Det är svårt att vara förälder, men man upptäcker det på riktigt först när barnen är så pass stora att man liksom tappar en del kontroll. Den lilla har jag i ett nötskal som jag kan vagga till sömns i handflatan. Den stora har helt plötsligt blivit en egen människa med eget skal som jag inte räcker om ens om jag sträcker ut mina båda armar och spretar med fingrarna. Och när hon vill krypa upp i knät och kura och vara liten så känns det inte lika självklart. Mina knän har krympt, hela jag har krympt. Det är svårt att räcka om och svårt att räcka till.

Jag har världens bästa ungar. Min stora är så smart. Så vacker och så kreativ och så förståndig och snabb. Ödmjuk och omtänksam. Bestämd och envis och stolt men också sårbar och skör. Jag vill göra livet lätt för henne, precis som jag vill att hon ska göra livet lätt för andra. Jag vill inte ryta när hon tappar vantarna för femtielfte gången på en vecka. Eller när hon lovar och lovar men inte håller för att hon glömt. Då vill jag bara säga som jag känner; ”Äsch, det gör inget”. Jag vill inte att hon ska lägga sig hungrig av principskäl för att hon inte gillade kycklingen och vägrade äta, jag vill ge smörgås med prickig korv och O’boy. (Det gör jag också och skäms lite för det.) Men jag vill inte gorma och bråka om en bister uppsyn, jag vill krama och skoja och busa och vända allt på rätt köl. Det är så jag vill bli ihågkommen. Inte som någon som tjatar tills öronen blöder.

Ändå står jag där och gormar åt en liten tjej som bara är tio år. För att hon ska veta hut. Lära sig vett och etikett. Inte bete sig hur som helst. Jag vet inte hur jag tänker. Så här på kvällskvisten känns det så onödigt alltihop. Jag hade kunnat göra på ett annat sätt. Vad är jag rädd för? Att hon ska bli otacksam och bortskämd annars? Kan jag inte bara få vara förlåtande och varm istället. Jag vete fanken om jag ger så mycket för det där med uppstyrda föräldrar, regelverk och rutiner. Ännu mindre ger jag för curlingföräldrarna som kör något slags låtgå-jaderi. Men gråzonen däremellan, den tror jag att jag gillar. Där vill jag bo.

Okay, so. Have you ever played with the thought of wich animal you would be if you were one? Or how you would look like if you had the opposite gender? Beyonce is a sexy police in the video and all that (let me speculate). Well, I am a 31 year old woman and this sunday bloody sunday was an ordinary bloody sunday with dish, vacuuming, a bit angst and pizza and then I met myself on TV! You could say I met my sexy police. But it was this French short movie ”L’acteur”. Go watch it here if you want. I liked it. Good acters really. I have always wanted to be an acter, and now I could almost say I played the main role!!

So I think about that and I get all excited and then I look at this guy, I look at me, I look at this guy, and me, and him, and me… I had somehow imagined something else. And maybe he had too…

Does anyone know who this is?

Just found this little watercolour character. Think I made it to illustrate the ”Doer” a couple of years ago. The Doer is great. Everyone wants to be a Doer. The one that is making things happen. The brave one. Willing to take risks. It’s just that I don’t wanna be a doer when I see this piece (of shit). Now I am totally satisfied with being a thinker. Think I failed big time with this illustration.

Scary or not, the least you can do is try, right? By showing your teeth and snuffing and snoring with your red cold nose. By starring and stomping the snow like an alien hare, strech out that claws of yours and wag your hairy ears like a lunatic. I’m pretty scary right? You come here you little pathetic kitten and I’ll eat you up in a second. R-e-a-d m-y l-i-p-s. If you can. Behind my teeth. Ugly cat, I swear to you, if I as much as open my mouth just a tiny bit, a sticky toungue will take you and transform you into my floss…

Give some fuel to what was a small white lie, and it will probably soon grow fast and out of control…

(To something pretty good if you’re lucky.)

e all know how this story ends…

(Little Red Hood eats the wolf.)

More of my illustrations for children (and adults) here!

Det blev en otippad men välkommen helkväll igår också. Började med supergod husmanskost på Tennstopet, alltså järpar med gräddsås rårörda lingon ättiksgurka, strömming med skirat smör och mos, öl och vin och lite rom till kaffet, sedan Riche som naturligtvis var fullt (och vi kom in med snyggaste motiveringen), mycket trevligt sällskap som resulterade i att klockan plötsligt gick för fort och musiken stängdes av, vi valde mellan Spyan och East och hamnade på Lab som luktade klor och bakfylla. Fick mer ångest när tjejerna bredvid berättade att de gått hit i flera år och att vi är såååå inne om en timme. Ja, så då svepte vi och gick hem med värdigheten i behåll.

Men helheten får en femma. Kan i och för sig bero på att vi värmde upp med den här som gör mig helt lycklig!!

So out to the side people! Rub your legs! Do the cha cha! Double Dream Feet!!!

 Unicef’s julkalender av Malin Hardestam

Scattered hidden images I was asked to do this years Christmas calendar for Unicef, so this is my Christmas gift to Unicef and every child that they, in turn, helps. It was a pleasure making it. If you want one you can buy it over here (the money goes to Unicef).

räkna ner dagarna med Unicef‘s adventskalender! Det här fick bli min julklapp till Unicef och alla som Unicef i sin tur hjälper. Visste ni att de har människor på plats ute i världen som tar emot och ser till att all hjälp verkligen kommer dit den ska? Självklart ställer man upp gratis när man får en sådan här ärofylld förfrågan.

Kalendern kostar 59 kronor! Köp den HÄR så har vi gemensam lucköppning i December!

Vilken service! Riche alltså, personalen var fantastisk, maten likaså, vännerna många och glada och alla tavlorna passade så fint in! Supernöjda! Trötta och glada och barnfria hela helgen så vi svänger nog förbi ett eller två varv till innan veckan drar igång igen. Tack alla!

Som ett bevingat confetti av tyll, fjädrar och fyrverkerier

an inte påstå att akvarell är en särskilt enkel teknik trots att allt ser ut som en simpel slump. Att liknas vid balett som inte heller är någon enkel teknik. De hoppar omkring där till synes helt utan ansträngning. Flyter fram över golvet tills det uppstår något slags bevingat confetti av tyll, fjädrar och fyrverkerier.

Färgen på akvarellpapperet flyter omkring den med, oftast där man inte vill ha den och allt blir brunt. Inte alls som balettens gyllene droppar när jag tänker efter.

Men ibland gnistrar det till och färgfälten hamnar på ett ungefär där man hoppades. Kanske har det ett samband med vem man porträtterar?

Watercolor is a difficult technique, although it looks so simple. The few times you succeed, is it depending on what or whom you portray? Anyway, I was mesmerized by my one year old daughter when making this piece. You can se the whole portrait here.

Låt mig presentera Roine & Tant Frank

Jag tror det är när kreativiteten fullkomligt tar överhand det blir så här. Man kan konstatera att det är synd om dom. Någon som vill adoptera? De mäter en dryg linjal på längden. Lovar charm och ärlighet.

♥ Roine ♥

→ Trött och bitter. Tveksam, velig, utan karaktär. Alltid melankolisk. Aldrig mätt. Gillar att ligga på fönsterbläcket vänd nedåt så han slipper se skiten. (Allt är skit.)

Continue reading →

Inspiration Kropp Kreation

Jag letar inspiration för imorgon ska vi ju på vernissage (ni med väl?) och jag vill hitta något fint att stoppa ner mig själv i eller eventuellt åla in mig i, lite beroende på kropp och kreation. Lookbook.nu är hur som helst en plats man gärna återvänder till, prova! Jag gör det trots att det resulterar i att jag känner mig både ful och gammal. Men vem vill missa Paul J och alla andra fantastiska små under. Dom vet hur man glänser dom.

alin Wollin är en kvinna att lägga på minnet. Sällan läser jag så utsökta små betraktelser om vardag. Om att promenera på någons nerver, för att nämna ett exempel. Hon har Tranströmska drag denna kvinna af Skaftnäs! Ska köpa hennes bok, har bara inte hunnit än… Mycket bra tjej, vars blogg ni hittar här.

Men vad fan.

ldrig har jag fastnat och förförts bättre av en modereflektion (utöver denna finns sådana nu ej längre värda att bära namnet) (eller modereflektion är en grav underdrift). Hinner inte skriva alla inlägg jag vill, hinner inte rita alla illustrationer jag vill, inte tänka klart manus, inte byta blöjor på bebis, inte heller diska, tvätta, städa eller äta…

Men jag hinner definitivt läsa Natalia om och om igen. Vem är denna fantastiska kvinna? Jag dör lite.

et är dags för vernissage i hufvudstaden! ”HUMAN ZOO & HORSE SHOW” på restaurang Riche med vernissage kl 17-19:30 den 12 oktober, då också konstnären finns på plats. Utställningen pågår till och med 12 november och innefattar målningar ur två av Holms senaste utställningar. En sammanslagning av vitt skilda motiv, färgstarkt och svartvitt.

Jon Holm @ Riche!

Wednesday, October 12th!

Birger Jarlsgatan 4,

Stockholm

Jon Holm

Mer av konstnären hittar du här och här och en hel del info på Human Art Collective!

åkan Juholt är en självklar fågel. Som karikatyr alltså. Förmodligen en Domherre. Stolt och rödmagad. Vill picka in sina budskap i oss. Vill stå kvar i rampljuset. Vill vill vill vill vill vill. Pick pick pick pick pick pick…

Jag nattsuddar. Då blir ingenting vad det borde vara.

Jo, det blev en karikatyr av Håkan Juholt då. Men vem ÄR Håkan egentligen? En sympatisk man? Jag vet inte. Ja, kanske. Återstår att se. Intressant tycker jag i alla fall att ingen, vad jag kan se, har avbildat honom som fågel förrän nu då. Eller har någon det? Roligt i så fall. Vad blev han? En struts? En duva? En höna?

Håkan Juholt… Mystiken själv.

 Fler porträtt och karikatyrer här.

 Mesmerized by expressing feelings and fantasies through art…

My very first published book (Published in 2008 by Egmont Kärnan) about a troll (Bullen) that doesn’t want to sleep on his own at night... Mother Beth is telling a story about the special little Captain and mesmerized by that goodnight story Bullen reluctantly goes to sleep after all. Now the big question is, who will soon be sleeping better that ever, and who cannot sleep on her own? I’m sure you can figure that out

Anyway, this was my first published book and my first real job as an illustrator and writer.

Allra första boken, Bullen ska inte sova själv. Skrev, illustrerade och Egmont Kärnan gav ut den. Vilken känsla det var! Känns väääldigt länge sedan trots att bara fyra år har gått. Fyra lika fantastiskt enerverande som givande år.

Bullen blev till av några framrotade manus och en skiss. Men att upptäcka den där kreativa sidan ledde till ett helt nytt universum.

Det universumet tänkte jag tillägna fredagens initial: en penna. Kreativt va? Vassego på sig.

More of my illustrations for children (and adults) here!

A whole new Universe revealed itself after I’d decided to freelance as an illustrator full time. This creative Universe, I dedicate today’s free initial; a pen! Feel free to use it within your blogposts, Enjoy!

ar glömt att presentera mig: Malin Hardestam, 31 år, frilansande illustratör, mamma till två fina barn & sambo med Jon Holm. Jag gör oftast mina illustrationer digitalt i program som Photoshop, InDesign, Corel Painter & Illustrator. Detta med hjälp av en Wacom-penna. Jobbar även analogt med till exempel akvarell, tusch och blyerts.

Utdrag ur Illustratörcentrum:

”Vad är det bästa med att jobba med dig ur ett kundperspektiv?

Mitt förbehållslösa engagemang! Att jag älskar mitt jobb. Dessutom begränsar jag mig sällan till en viss stil utan kombinerar fritt teknik och manér efter uppdrag. Man vet att man får kvalité när man jobbar med mig. Så är jag förstås en fena på att jobba snabbt också.

En vanlig dag på kontoret, vad händer då?

Redaktionella uppdrag varvas med karaktärdesign, loggor, karikatyrer och barnboksillustration. Har dessutom precis avslutat ett fantastiskt roligt uppdrag att göra Unicef:s julkalender 2011! Så fort jag hinner plockar jag fram mina mappar med egna pågående projekt. Sedan hoppas jag få jobba mer med collage! Den tekniken tycker jag är fantastisk.”

Läs mer här!

Portfolion hittar du här, där du också finner delar av Jons konst!

Has forgotten to introduce myself: 31 years old, working as a freelance illustrator, mother of two beautiful children and engaged to Jon.

n paper, that is. This is a few swedish people I would like to lay my hand on when it comes to caricatures (becouse they have a nice… aura?):

Continue reading →

love autumn! Both to illustrate and dress up to, whether it’s for work, party or promenade. Autumn is like the best palette you could get! Today I will do my illustrating hours and my promenade around the lake in this pieces from Monki! Love Monki.

Monki.com

im Henson is one of the most widely known puppeteers in history. He was born September 24, 1936. In 1966, he was approached by public television producer Joan Ganz Cooney to create a family of characters for a new children’s television show that, through skits, songs and performances, would teach children more than just letters and numbers, but cooperation, understanding, tolerance and respect. Jim Henson died unexpectedly on May 16, 1990.

Jim Henson with his ”Muppets” pose at Henson’s 69th Street office in New York City on Feb. 6, 1984. Photo: AP/G. Paul Burnett. More about him here.

Thank you Jim, for still giving us those coveted nostalgic laughs and for still being a big source of inspiration!

(Don’t forget to check out Googles tribute with funny characters today, especially the hungry red one to the right…) 

atcha allt det enfärgade! Är hemskt sugen på att göra väggmålningar igen, måste jag medge.

Pratar nu inte om att rolla någons hall i Stockholmsvitt, utan om att skapa ett stilrent, spännade eller bara härligt fantasifullt rum, smycka en butiksvägg, göra ett mönster i en hall, rama in en dörröppning, förgylla en förskola eller göra världens häftigaste barnrum!

Vill Du ha en väggmålning?

Du kan få ett befintligt motiv/mönster applicerat med penna och pensel eller ett specialdesignat motiv efter önskemål/idé. Jag finns att bolla idéer med och planerar gärna in ett besök.  Maila mig!

/Malin

Order a mural instead of wallpaper!

norkråkan, gjorde henne någon gång där i början, när jag precis upptäckt Corel Painter och wacom-pennan… Tog fasta på barns språk, det kan bli riktigt härliga illustrationer av det!

Gjorde även Pappa Gojan som äter majskorv (han med figureringarna på armen)…

hoes is a perfect way to express personality and feelings, isn’t it? I love to experiment with shoes to my characters whenever I illustrate to children’s books or work with other creative concepts. I also love shoes myself. This is my new favourits from Åhléns/Wera.

And I am very much inlove. Will wear them to a black or grey coat and chinos, colorful socks ofcourse. But then I found this pair of shoes from Clif-Paris… Not yet mine, but a piece of perfection.

Boundaries…

as in Circus - One way to push the limits is to start working in the circus, in one way or another! Whether it is as a clown or acrobat or … something else interesting! Don’t know yet, but I think we will see soon

as in Africa - Do you remember the old world maps that the teacher pulled down from the ceiling in the classroom? I chose to illustrate the map of the beautiful Africa like this, with all its boundaries between small and large countries…